13 kilometer känns i benen – och huvudet. Det fick jag erfara på dagens andra etapp av O-Ringen, som i år avgörs i Sälenfjällen. Inga jättestora misstag, men som de brukar säga; många bäckar små…
Det känns samtidigt skönt att vara igång på ”allvar” igen. Samtidigt känns det fortfarande inte riktigt som O-Ringen.
Kanske är det för att det här blir mitt åttonde O-Ringen i ordningen. Det känns inte lika ”stort” längre, även om O-Ringen, sett till antalet deltagare, slår rekord i och med årets upplaga. Myllret av folk i skogen och på arenan, långa avstånden till start, försäljning av godisremmar, alla vänner, Per Forsbergs röst som ekar bland de mångfärgade klubbdräkterna – allting finns där. Det är egentligen ingenting som fattas, förutom möjligtvis skoskav, vilket jag inte direkt gråter över.
Helt enkelt är det jag som blivit kräsen. Med över 22 000 deltagare hade jag kanske hoppats på något utöver det vanliga. Hittills har det mest varit ett O-Ringen i mängden, helt i samma stil som O-Ringen brukar vara – välorganiserat, stort och imponerande. Men egentligen inget extra.
Etiketter: O-Ringen, Orientering, Vägen tillbaka
Frilansjournalist och student.
Bevakar mestadels sport i både text och bilder samt agerar även speaker på diverse idrottsevenemang. Studerar samtidigt till civilingenjör i medieteknik vid Linköpings Universitet.
Vet inte riktigt hur du räknar, men om du varit med på alla O-ringen sedan 1999 i Borlänge blir det väl lite fler eller….
Min fd coach>> Räknade endast de O-Ringen jag varit med på som deltagare. 2003 i Uddevalla och 2007 var jag med i funktionärsstaben som presschef. I och för sig hann jag med en öppen bana en dag i Uddevalla, men det är lite för lite för att räknas tycker jag ;-)