Såg senaste avsnittet av Ekwall vs. Lundh på Fotbollskanalen.se med Peter Jihde som gäst. Det utbröt en häftig diskussion när Jihde ifrågasatte fotbollen som underhållning och istället propagerade för ishockeyn. Sedan ville Jihde jämföra Zlatan med Peter Forsberg.

”Bägge är ju fantastiska idrottsmän och jag tycker inte att man behöver jämföra dem.” förklarade Olof Lundh.

Att jämföra just idrottsmän och prestationer inom olika idrotter är sportredaktionernas vardag. Vilka händelser ska få utrymme i tidningen, på webben eller dyrbar sändningstid i dagens program? Den frågan ställs exempelvis TV4 Sporten inför varje dag.

Och alltid verkar man tycka att Zlatans och Peter Forsbergs prestationer är bättre än exempelvis triathleten Jonas Coltings eller orienteringsstjärnorna Peter Öberg eller Helena Janssons diton.

Kanske ligger det hela i värderingen ”fantastiska”. Det kanske inte är fantastiskt att lägga ner oändligt många träningstimmar för att lyckas i en idrott som inte utövas på en arena.

Sportspegeln på SVT valde i söndags att följa en herre, 50+, som spelade SM-finalen i amerikansk fotboll i ett flera minuter långt inslag.

Helena Jansson och Peter Öberg fick sisådär åtta sekunder var.

Nej, men det är klart. Amerikansk fotboll är ju otroligt stort i Sverige.

Jag har ingenting emot bollsporter. Jag bevakar själv bland annat fotboll och försöker se så många matcher i hockeyns elitserien som jag hinner.

Jag brukar till och med koppla av på söndagskvällarna med att titta på amerikansk fotboll från dess ursprungsland och NFL.

Och nej, amerikansk fotboll är inte stort i Sverige. Och relativt få är insatt i reglerna. Däremot vet de flesta vad det är och i och med att den bygger på samma grundprincip som övriga bollsporter – bollen ska in i mål – uppskattas det ändå av den breda massan.

Om exempelvis orienteringen ska bli intressant för ”allmänheten”, måste vi få fram det faktum att den egentligen bygger på samma princip som löpgrenarna i friidrott – snabbast tid vinner.

Och att det är, precis som inom skidåkningen och marathon, vältränade elitidrottare som lagt ner mycket tid på sin satsning som tävlar mot varandra. Åtminstone i huvudklasserna.

Att man dessutom ska välja snabbast väg, via ett antal förutbestämda punkter i förutbestämd ordning, får för ”allmänheten” bli en extra ”touch”, även om detta för oss insatta är huvudmomentet och kärnan i sporten.

Det man inte förstår det minsta av, är man inte intresserad av.

Det är inte att ändra sportens grundval. Det är inte att profilera den på ”fel” sätt. Det är att sälja in den hos gemene man.

Det är först senare man kan börja introducera sträcktids- och vägvalsanalys för ”vanliga Svensson”.