Nog för att IFK Norrköping har underpresterat i årets superetta. Och förra årets allsvenska. Men en trogen supporter ska väl alltid stötta sitt lag – i såväl med- som motgång?
Norrköpingspubliken måste vara en av de mer kräsna i Sverige.
Eller är det likadant överallt?
Publiksiffrorna sviker och spelarna har förtvivlat svårt att göra mål. Jag kan inte tänka mig att det blir lättare att prestera i ett lag som allt färre verkar bry sig om.
Jag förstår mycket väl om man blir besviken när favoritlaget inte spelar så bra som man vill eller hoppats. Däremot kan jag aldrig förstå de delar av hemmapubliken som buar ut någon av de egna spelarna när de gör misstag.
Vore jag knattespelare någonstans i Norrköping idag, skulle jag aldrig ha som delmål att representera ”Pekings” A-lag. Av ren rädsla för att utpekas som en förlorare – av de egna supportrarna.
Jag har pratat med de flesta av spelarna i dagens IFK Norrköping vid något tillfälle. Inte helt oväntat har det oftast varit efter nederlag eller motgångar, sannolikheten för det är ju ganska stor. De yngre spelarna har då varit väldigt besvikna medan de äldre bitit ihop, men under ytan varit tydligt missnöjda med sin egen insats.
Kanske inte alla, men de flesta spelarna, bryr sig faktiskt om hur det går för laget.
Det borde egentligen vara ganska självklart att så är fallet. Varje spelares möjligheter till utlandskontrakt, ära och berömmelse är ju både direkt och indirekt kopplade till klubbens framgångar.
Ingen idrottare tycker om att förlora.
Ibland när jag sitter på Idrottsparkens pressläktare känns det som att stora delar av publiken tror det omvända – att de flesta struntar blankt i hur det går för ”Peking”.
Jag förstår om Norrköpingspubliken, åtminstone de lite äldre delarna, är vana vid att Norrköping finns med i svensk fotbolls finrum. Att man är med och slåss om SM-guld eller åtminstone spelar i Allsvenskan.
Men det gör man inte nu.
Visst, med det lag IFK Norrköping mönstrar i årets Superetta borde man kunna vinna varje match. Ett avancemang borde inte på något sätt vara en omöjlighet. Men det självklara är inte alltid självklart.
Det har utan tvekan bildats en form av mental spärr inom laget, samtidigt som den verkliga spetskompetensen avseende målskytte saknas.
Norrköpingsspelarna får det inte lättare när den tidigare trogna publiken sviker och inte dyker upp för att stötta laget. Självklart vill man som åskådare, eller ”fotbollskonsument”, se många mål och det egna laget prestera på topp – match efter match.
Intresset för favoritlaget ska väl inte enbart vara beroende av dess framgångar?
Etiketter: Allsvenskan, Fotboll, Idrott, IFK Norrköping, Norrköping, Sport, Superettan, Supportrar
Frilansjournalist och student.
Bevakar mestadels sport i både text och bilder samt agerar även speaker på diverse idrottsevenemang. Studerar samtidigt till civilingenjör i medieteknik vid Linköpings Universitet.
Det är ett intressant fenomen som förmodligen finns i stora delar av den publika elitidrotten. De flesta åskådarna som följer ett lag följer det hellre i medgång än motgång. Man känner på läktaren att spelarna inte presterar vad som är ”brukligt” i världens vackraste tröja och uttrycker sin vrede, utan att vara insatt i verkligheten. Det är väl kanske inte så konstigt heller, det är enklare att förkasta något när man endast har sin bild av verkligheten.
Samtidigt är det något vi som står på läktarn och är engagerade på olika håll inom idrotten reagerar emot. Klagar gör förvisso jag med ibland, men det är mer i undantagsfall. Visst betalar du som åskådare idag allt mer för att se dina hjältar men för mig är klagandet mer klagande på klubbemblemet än individen och runt emblemet finns mängder med ideella såväl som proffesionella krafter som gör allt för att få laget att fungera. Hade de som brinner så mycket men låter elden gå åt till att klaga istället lagt några tändstickor åt mer konstruktiv verksamhet hade man kanske fått en positivare atmosfär, något som gör det enklare att prestera.
Men det är klart, vi kan inte heller klaga på klagandet för mycket. För buropen signalerar ändå ett hjärta och vilja något alla idrottsföreningar är beroende av. Även om det står på läktaren.
Visst är Norrköpingspubliken kräsen! Och jag tror inte att den anrika historien är en tillgång för dagens IFK. Snarare ett ok att bära.
Det är väl alltid så, i alla sporter, att i medgång växer supporterskaran. Vet inte hur många i min bekantskapskrets som helt plötsligt blev intresserade av hockey och HV när det blev final i mars/april…
Jag kan faktiskt förstå att trogna supportrar inte orkar se förlust efter förlust eller rader av oavgjorda matcher som borde ha vunnits. Man vet ju att IFK kan bättre! Det tar på krafterna och man mår allmänt dåligt. Jag är själv en av dem. Det är lättare att lägga 4 tim på bilkörning, bensinpengar och entrébiljetter när det går bra. Mitt engagemang för IFK är inte mindre för det.
Men bodde jag i Norrköping skulle jag utan tvekan ha ett årskort. Bor man i Norrköping med omnejd och är en trogen supporter går man och stöttar sitt lag när det är match. Punkt.
Jag kan även förstå att det buas på läktarna, även om jag själv inte gör det. Frustrationen är så himla stor.
Så här är det att det är likadant i alla städer om IFK Göteborg skulle ha ramlat ut Alllsvenskan förra året och liga i botten av superettan skulle de inte ha speciellt många supportrar. AIK säger jag exakt samma sak om fast de ha fler trogna supportrar eftersom det har gått bättre från de det kan skilja över 10 000 personer från match till match. En sak är säker Sveriges publik går på matcher om de tror att de kan vinna inte annars.