13 kilometer känns i benen – och huvudet. Det fick jag erfara på dagens andra etapp av O-Ringen, som i år avgörs i Sälenfjällen. Inga jättestora misstag, men som de brukar säga; många bäckar små…
Det känns samtidigt skönt att vara igång på ”allvar” igen. Samtidigt känns det fortfarande inte riktigt som O-Ringen.
Kanske är det för att det här blir mitt åttonde O-Ringen i ordningen. Det känns inte lika ”stort” längre, även om O-Ringen, sett till antalet deltagare, slår rekord i och med årets upplaga. Myllret av folk i skogen och på arenan, långa avstånden till start, försäljning av godisremmar, alla vänner, Per Forsbergs röst som ekar bland de mångfärgade klubbdräkterna – allting finns där. Det är egentligen ingenting som fattas, förutom möjligtvis skoskav, vilket jag inte direkt gråter över.
Helt enkelt är det jag som blivit kräsen. Med över 22 000 deltagare hade jag kanske hoppats på något utöver det vanliga. Hittills har det mest varit ett O-Ringen i mängden, helt i samma stil som O-Ringen brukar vara – välorganiserat, stort och imponerande. Men egentligen inget extra.

