Det kommer bli jämnt och spännande.

Har under förmiddagen även slängt ett getöga på medeldistansen i orienterings-EM. Riktigt kul med EM-brons till Lena Eliasson. Desto mer snöpligt för Karolina A Höjsgaard som skadade sig illa inledningen av loppet.

Nej, nu är det tennisdags. Förhoppningsvis finns ett par reflektioner på lager efter matchen.

Federer var bättre. Inget snack om saken.

Robin Söderling har trots finalförlusten stått för en otrolig prestation när han tagit sig hela vägen till final. Och han verkade inte allt för missnöjd med ett silver.

Han skojade friskt och höll ett samlat och känslosamt tal efter finalmatchen.

Om Söderling hade en bubbelpool med bubblande känslor inom sig, då måste Roger Federer haft en gejser i magen. Tårarna rann och schweizaren var tydligt rörd över att äntligen få vinna Franska Öppna.

En stor idrottare och tennisspelare, utan tvekan.
Grattis Roger!
Tack Robin!

Mitt i silveryran får vi inte glömma bort svensk tennis framtid. En framtid som gång på gång förklarats död har nu fått ny livskraft, åtminstone för stunden. Strax innan Robin Söderling och Roger Federer drabbade samman bärgade 16-årige Daniel Berta guldet i juniorklassen.

Framtiden för svensk tennis börjar kanske ljusna. Kan inte annat än hoppas.

Lagmaskineriet skar ihop rejält.

Sveriges möjligheter att ta sig till VM har minskat betänkligt. Att Portugal lyckades peta in avgörande 2-1 mot Albanien i sista tilläggsminuten gör inte det hela enklare.

Alla idrottare är nedstämda efter en förlust. När Henrik Larsson precis efter matchslut dessutom får beskedet att en anhörig avlidit, då får man distans till det hela.

Fotboll är bara en lek, ett spel, en sport. Inte på allvar. Som all annan idrott.

Som Micke Nilsson – som av misstag spelade fram till danskarnas mål – sa till Sportbladet; ”Henke har det betydligt tyngre än vad jag har det. Det här sätter perspektiv på saker och ting.”

Jag var i övrigt riktigt imponerad av Viktor Elm. Och Rasmus Elm. Med facit i hand kan jag inte låta bli att tänka tanken – tänk om Viktor Elm fått starta istället för Daniel Andersson. Kanske lite sämre för balansen i laget, men åtminstone en mycket spännande tanke. Återstår att se hur startelvan ser ut mot Malta på onsdag.

Av produktionsbolagets insats är jag inte lika imponerad.
Alla som såg matchen vet vad jag menar. Illa!

Jag vet åtminstone att alla former av dopning är fel.

Härom dagen råkade jag knäppa förbi Oprah Winfrey Show där Marion Jones medverkade. Jag kom in i programmet precis när Jones satt i tårar när hon pratade om hur jobbigt det skulle bli att om några år förklara allt för sina barn.

Jag kunde inte riktigt känna med henne.

Samtidigt var det starkt av henne att konstatera det uppenbara – ”jag gjorde ett aktivt val och hade bara mig själv att skylla”.

Det är inte en ursäkt, men åtminstone bättre än att skylla ifrån sig.

Aftonbladets rubriksättare överdriver inte – det var en superskräll att svenske Söderling slog ut världsettan Nadal.

Förutom Söderling och tennis handlar mycket just nu om Zlatan och fotboll. Ibrahimovic får finna sig i att hamna lite i skymundan, trots att hans bedrift – skytteligaseger i italienska serie A – också är stor.

Men på något sätt inte lika oväntad.

Det är liksom svårt att se Zlatan som en förlorare. Jag tror att det är en av hans största styrkor – han vägrar, eller snarare kan inte, se sig själv som en förlorare.

Det är det som kännetecknar stora idrottskvinnor och -män. De vill alltid vara bäst – och alltid bli bättre.

Självklart har Zlatan en otrolig talang, men man kommer inte till en italiensk mästarklubb enbart genom att ha talang. Man kommer inte heller dit bara genom att ha en duktig agent. Det krävs målmedvetenhet och hård träning.

Inte för att jag har varit där, men ja, ni förstår poängen.

Det blir extra tydligt med Zlatan, som tidigare inte varit någon direkt målspruta i Inter, men under den gångna säsongen gjort betydlig fler mål än tidigare. Inte bara snygga mål, utan även skitmål.

Mål är alltid mål.

Har aldrig tillhört de som hyllat ”Ibra” och höjt honom till skyarna. Kanske för att jag har svårt att se en så tydlig individualist i exempelvis den svenska kollektiva landslagsmaskinen. Men jag imponeras av honom och det faktum att han verkar ha utvecklats mycket – både när det gäller spelet och när det kommer till lagarbete.

Jag köpte dagens Sportbladet bara för intervjun med Zlatan. Som omslaget utlovade var det en ”tung” intervju. Jag brukar dock inte fastna för intervjuer som bara bygger på ”fråga-svar” och inte skildrar miljöer, känslor eller berättar en bakgrundshistoria.

Presentation överflödig när det kommer till Zlatan. Jovisst – Zlatan är Zlatan – men lite text utöver alla pratminus hade höjt en bra intervju ytterligare.

Förutom Söderling och tennis, Zlatan och fotboll har dagen handlat mycket om Signaler och System.

Vad var roligast? Uppenbart? Minst sagt.

Jag sällar mig till skaran som istället rycker på axlarna.

Jag bryr mig faktiskt inte det minsta om Henrik Larsson sparkar, slår, pumpar eller studsar fot-, innebandy- eller någon annan sorts boll. Han får för den delen gärna hålla på med jonglering, dart eller bågskytte om han så önskar.

Att själv få välja sina fritidsintressen. Är inte det en mänsklig rättighet, så vet jag inte vad.

Visserligen har ”Henke” spelat proffsfotboll en lång tid, men just nu står han inte under något kontrakt. Ett nytt avtal med Helsingborg kan vara på gång, men just nu är han en ”fri man”.

Men tro inte att jag inte skulle vilja se honom i blågult. Det har jag absolut inget emot.

Det är klart att han är en resurs för det svenska landslaget och att det skulle betyda mycket att ha med honom i VM-kvalet. Han har både ett lass med erfarenhet, vars volym är tillräcklig för att kunna få Vättern att svämma över och förvandla Vadstena och Motala till en svensk motsvarighet till Venedig, och en stor portion med högkvalitativ speluppfattning.

Men har han inte lust att spela fotboll, så kan ingen tvinga honom.
Likaså, har han lust att göra något annat, så kan ingen tvinga honom att avstå.

SR, SVT, Aftonbladet, Expressen, DN. Listan kan göras oändligt lång.

Medieuppmärksamheten är kanske ett dåligt mått på popularitet och storhet, men det ger åtminstone en fingervisning om hur uppskattad och beundransvärd ”Ingo” var i det svenska folkhemmet. Han var stor. Otroligt stor.

Att sträcka sig så långt som att säga att han var störst, det vill jag inte göra.

Det finns många andra svenska idrottare genom tiderna som har stått för makalösa prestationer och starka insatser. I 84 år har Svenska Dagbladets bragdguld delats ut. Inte en enda gång har Ingemar Johansson tilldelats det. En enskild idrottare kan erhålla medaljen högst två gånger.

Det har Anja Pärson, Björn Borg och Ingemar Stenmark fått.

Oavsett vem som var störst, var Ingemark Johanssons prestation fantastisk. Frågan är om när, om ens någonsin, vi kommer få en svensk tungviktsvärldsmästare i boxning igen. För att inte tala upp upprättelsen han fick när han, 30 år för sent, tilldelades sitt silver från OS 52 i Helsingfors.

En legendar har gått ur tiden. Ingemar ”Ingo” Johansson finns inte längre bland oss. Vila i frid, Ingemar.

Jag håller med Wikdahl.

Jeppssons argument för att SVT Sport borde nobba dansen är att den ”inte är sport”. Någon läsare på Sportbladet hade kommenterat Jeppssons krönika och skrev:

”Jonathan, kasta inte sten i glashus. Vad har rattfulla ishockey och fotbollsspelare på sportsidorna att göra? Vad har fotbollspelare som kraschar sina bilar på sportsidorna att göra. Rensa undan allt som inte har med sport att göra på sportsidorna så kan jag respektera din åsikt.”

Jag tycker inte Jeppsson kastar sten i glashus. Det känns mer som att han med en radiostyrd gaffeltruck skuffar in en elefant i en porslinsbutik. Att enbart fokusera på de idrottsliga prestationerna är inget Sportbladet gör sig kända för.

Wikdahl har en betydligt sundare inställning och trycker på att public service ska sträva efter att bibehålla mångfalden.

Enligt Jeppsson är väl exempelvis orientering inte heller sport – det återfinns ju nästan obefintligt ofta i Sportbladet.

Idrottsgalans hemsida – idrottsgalan.com

Obamas tal efter att han svurit presidenteden verkar bara bli ett binummer till U2, Beyonce och många andra.

Till och med Tiger Woods har ställt in siktet på att hylla den nye presidenten. Jag hade nog kunnat tänka mig att se galan bara för att få höra Obamas tal. Det runt omkring känns lite som ett enda stort PR-jippo.

Och det är väl precis vad det är, antar jag.

Härlig seger för Emil Jönsson i ”För-OS”. Det är alltid en fördel gentemot konkurrenterna att ha positiva minnesbilder med sig – speciellt från spåren och omgivningarna till där mästerskapet kommer att avgöras.

17 februari 2010. Hoppas Jönsson är lika laddad för att tävla då, som han var inför dagens lopp.

Just det, på tal om galor. Zlatan verkar gilla dem. 19 januari är det dags för ”fotbollens Oscargala” i Italien. Zlatan väljer den och nobbar den Svenska Idrottsgalan i Globen som är samtidigt.

Ödets ironi att just Zlatan fått agera affischansikte på Idrottsgalans hemsida?

Sportbladet – 14 januari

Men ibland händer det saker som är minst lika oväntade, men betydligt trevligare. Som att jag klarade mattetentan. Uppskattat, men oväntat.

I övrigt är det lite lugnare just nu. Inte lugnt, men lite mindre stressigt. Då får man tid och möjlighet att njuta av riktigt bra underhållning.

Eller varför inte lite högkvalitativ grävande, granskande och undersökande journalistik. Som det här. Eller nåja, underhållande i alla fall.