Det syntes onekligen genom TV-bilderna hur fruktansvärt ont Jessica Lindell Vikarby måste fått i kraschen. Ett avslitet korsband är inget att leka med. På tal om skador.

Någon annan som är känd för att tveka är Henrik Larsson. Inte på grund av skador, utan kanske helt enkelt på grund av en motivation som stundtals tryter. Jag tvivlar inte på att han tycker om att spela fotboll, men han måste ju få prova på annat här i livet.

Fick en intressant gruppinbjudan på Facebook förut.

”Henrik Larsson MÅSTE börja med Curling nu, mot VINTER-OS 2014!!!!!” hette gruppen.

Tja, om han är sugen på det så. Kanske kan han få sällskap av Peter Forsberg vid en av kvastarna. Om foten håller.

Det skulle helt klart ge svensk curling en knuff framåt om ”Henke” och ”Foppa” ingår i ett OS-guldlag. Realistiskt? Inte det minsta.

Men ibland måste man få drömma sig bort.

SR, SVT, Aftonbladet, Expressen, DN. Listan kan göras oändligt lång.

Medieuppmärksamheten är kanske ett dåligt mått på popularitet och storhet, men det ger åtminstone en fingervisning om hur uppskattad och beundransvärd ”Ingo” var i det svenska folkhemmet. Han var stor. Otroligt stor.

Att sträcka sig så långt som att säga att han var störst, det vill jag inte göra.

Det finns många andra svenska idrottare genom tiderna som har stått för makalösa prestationer och starka insatser. I 84 år har Svenska Dagbladets bragdguld delats ut. Inte en enda gång har Ingemar Johansson tilldelats det. En enskild idrottare kan erhålla medaljen högst två gånger.

Det har Anja Pärson, Björn Borg och Ingemar Stenmark fått.

Oavsett vem som var störst, var Ingemark Johanssons prestation fantastisk. Frågan är om när, om ens någonsin, vi kommer få en svensk tungviktsvärldsmästare i boxning igen. För att inte tala upp upprättelsen han fick när han, 30 år för sent, tilldelades sitt silver från OS 52 i Helsingfors.

En legendar har gått ur tiden. Ingemar ”Ingo” Johansson finns inte längre bland oss. Vila i frid, Ingemar.