Jag trodde att man var extra bra på att spela hockey i Kanada – hockeyns hemland. Jag trodde att man var såpass starka spelmässigt att man inte behövde ta till fula knep för att skaffa sig ytterligare fördel, för att vara på ”den säkra sidan” och ha lite marginaler.

Jag hade tydligen fel.

Någon tyckte att det lät patetiskt när Niklas Wikegård pratade om publikens objektivitet, eller kanske snarare avsaknaden av den. Jag tycker Wikegård gjorde ett mycket bra jobb tillsammans med Chris Härenstam igår. De poängterade att Sverige inte spelade tillräckligt bra, samtidigt som de presenterade de övriga faktorerna. Fullt godkänd insats från kommentatorsplats.

Det enda som var på väg att bli snudd på ett övertramp var när Marie Lehman var tvungen att intervju Markström precis när denne var på väg fram för att ta emot sin silvermedalj. Men det gick ju bra det med.

Jag skrev i september om fotbollspublik som buade ut motståndarlaget för ingenting. Om det var dåligt, så är den kanadensiska hockeypubliken totalt underkända.

Att från första pååkningen bua ut Markström så fort pucken var i närheten av honom var lågt. Nej, men det är klart – det var ju hans fel att han blev pååkt. Eller så filmade han bara.

Kanada var spelmässigt bättre. Om de hade undvikit de där onödiga övertrampen hade jag varit imponerad. Nu är jag mest likgiltig – jag tycker inte det är okej att ”fuska” eller tänja på reglerna, även om det inte är detta som avgör matchen. Fusk är alltid fusk.

Jag påstår inte på något sätt att Sverige skulle ha vunnit om domarinsatsen varit mer objektiv. Men det hade kunnat gå annorlunda. Det vet ingen. Inte ens Niklas Wikegård.

Sverige fastnade stundtals i den fälla jag skrev om inför matchen – att några av de individuellt skickliga spelarna försökte göra det lite för snyggt. Och därmed lite för svårt. Enkelt, skott på mål, retur, ”grisa”. Precis som transatlanterna gjorde. Det hade kunnat vara ett framgångsrecept.

Hela hösten har jag tyckt att Erik Karlsson tagit skott i fullkomligt onödiga lägen i Elitserien för Frölunda. Inatt önskade jag att han hade tagit lite fler onödiga skott – och träffat mål. Istället blev det dribblingar och de svenska power play-enheterna lade mer energi på att hitta ett riktigt riktigt riktigt bra skottläge, istället för på skjutandet.

Ett JVM-silver är inte dåligt. Men jag förstår om killarna tycker det är jobbigt – man var ju så nära, men ändå inte.