Först en återsändning av den halvtimmeslånga skildringen av ”Plex” Petersson – och sedan dimper ett extra tjock jubileumsnummer av Offside ner i brevlådan.

Det må vara mitten av januari, men det spelar ingen roll.

Idag är det julafton.

Lagmaskineriet skar ihop rejält.

Sveriges möjligheter att ta sig till VM har minskat betänkligt. Att Portugal lyckades peta in avgörande 2-1 mot Albanien i sista tilläggsminuten gör inte det hela enklare.

Alla idrottare är nedstämda efter en förlust. När Henrik Larsson precis efter matchslut dessutom får beskedet att en anhörig avlidit, då får man distans till det hela.

Fotboll är bara en lek, ett spel, en sport. Inte på allvar. Som all annan idrott.

Som Micke Nilsson – som av misstag spelade fram till danskarnas mål – sa till Sportbladet; ”Henke har det betydligt tyngre än vad jag har det. Det här sätter perspektiv på saker och ting.”

Jag var i övrigt riktigt imponerad av Viktor Elm. Och Rasmus Elm. Med facit i hand kan jag inte låta bli att tänka tanken – tänk om Viktor Elm fått starta istället för Daniel Andersson. Kanske lite sämre för balansen i laget, men åtminstone en mycket spännande tanke. Återstår att se hur startelvan ser ut mot Malta på onsdag.

Av produktionsbolagets insats är jag inte lika imponerad.
Alla som såg matchen vet vad jag menar. Illa!

Norrköpingspubliken måste vara en av de mer kräsna i Sverige.
Eller är det likadant överallt?

Publiksiffrorna sviker och spelarna har förtvivlat svårt att göra mål. Jag kan inte tänka mig att det blir lättare att prestera i ett lag som allt färre verkar bry sig om.

Jag förstår mycket väl om man blir besviken när favoritlaget inte spelar så bra som man vill eller hoppats. Däremot kan jag aldrig förstå de delar av hemmapubliken som buar ut någon av de egna spelarna när de gör misstag.

Vore jag knattespelare någonstans i Norrköping idag, skulle jag aldrig ha som delmål att representera ”Pekings” A-lag. Av ren rädsla för att utpekas som en förlorare – av de egna supportrarna.

Jag har pratat med de flesta av spelarna i dagens IFK Norrköping vid något tillfälle. Inte helt oväntat har det oftast varit efter nederlag eller motgångar, sannolikheten för det är ju ganska stor. De yngre spelarna har då varit väldigt besvikna medan de äldre bitit ihop, men under ytan varit tydligt missnöjda med sin egen insats.

Kanske inte alla, men de flesta spelarna, bryr sig faktiskt om hur det går för laget.

Det borde egentligen vara ganska självklart att så är fallet. Varje spelares möjligheter till utlandskontrakt, ära och berömmelse är ju både direkt och indirekt kopplade till klubbens framgångar.
Ingen idrottare tycker om att förlora.

Ibland när jag sitter på Idrottsparkens pressläktare känns det som att stora delar av publiken tror det omvända – att de flesta struntar blankt i hur det går för ”Peking”.

Jag förstår om Norrköpingspubliken, åtminstone de lite äldre delarna, är vana vid att Norrköping finns med i svensk fotbolls finrum. Att man är med och slåss om SM-guld eller åtminstone spelar i Allsvenskan.

Men det gör man inte nu.

Visst, med det lag IFK Norrköping mönstrar i årets Superetta borde man kunna vinna varje match. Ett avancemang borde inte på något sätt vara en omöjlighet. Men det självklara är inte alltid självklart.

Det har utan tvekan bildats en form av mental spärr inom laget, samtidigt som den verkliga spetskompetensen avseende målskytte saknas.

Norrköpingsspelarna får det inte lättare när den tidigare trogna publiken sviker och inte dyker upp för att stötta laget. Självklart vill man som åskådare, eller ”fotbollskonsument”, se många mål och det egna laget prestera på topp – match efter match.

Intresset för favoritlaget ska väl inte enbart vara beroende av dess framgångar?