Jag såg skandalrubrikerna framför mig; CHOCKMATCH, MISSLYCKANDE, PLATT FALL, FRILÄGESMISSEN. De rusade förbi i rask takt under en första halvlek mot Ungern där Sveriges bästa chans var när Kim Källström försökte använda högerfoten.

Ni kan ju gissa hur det gick.

Spelet ville sig inte alls. Tror det landade på ett svenskt halvleksrekord av fyra-fem passningar inom laget som mest. Sedan kom den där chansbollen som slogs totalfel. Visst, ibland måste man chansa. Men när oddsen för att en blågul ska vinna bollen är lika höga som att Norrköping ska slippa både nedflyttning och kvalspel, då är det bara dumt.

Ett tag trodde jag nästan att det var vårens ”Peking” som bytt till blågula bortatröjor och intagit Råsunda. Mårre föll inte pladask för liknelsen, av förståeliga skäl.

Efter Albanienmatchen var Zlatan missnöjd över att han inte fick några bra bollar att jobba på. Inte var det mycket bättre första 45 mot Ungern. Interstjärnan vill ha bollen på fötterna, där han kan göra något kreativt med den, snarare än på huvudet. Han signalerade detta gång på gång till lagkamraterna; håll den på backen.

Den enda Backe svenskarna kan ha lyckats träffa är möjligen Hasse, om han mot all förmodan stått och smugit långt upp på läktaren bakom det ungerska målet.

Efter halvtid vet jag inte vad som hände riktigt. Det är fortfarande som en dimma. Helt plötsligt klev ”Henke” fram, levererade först ett magnifikt inspel från vänsterkanten som Källström nickskarvade in (tur att han inte behövde använda högerfoten) och mindre än tio minuter senare slog han en instickare till Samuel ”Dark Horse” Holmén.

Lika magnifik som ”Henkes” inlägg från vänster var Holméns nedtagning och avslut.

Helt plötsligt 2-0 till Sverige. Inte otrevligt, obehagligt eller skrämmande. Bara galet och oväntat, men samtidigt rimligt och förväntat. Sedan föll man tillbaka lite som i första halvlek, men med den väsentliga skillnad att man inte lika ofta lät ungrarna komma upp och etablera ett anfallsspel.

I andra halvlek kom också Sveriges enda byte för matchen. Ut gick Zlatan och in kom Rosenberg. Interproffset var inte nöjd på en fläck med att bli utbytt. Det syntes lång väg. Men chefen blev nog glad, även om han inte var där.

Hade nog hellre sett att Daniel Andersson fått kliva av, ”Henke” flyttat ner på mittfältet och ”Rosen” kommit in. Men det var väl egentligen mest önskvärt när det fortfarande var 0-0.

2-1 till slut och livsviktiga tre poäng för resa till Sydafrika 2010. Jämfört med i Tirana var det ombytta roller inom anfallsduon – ”Henke” syntes, ”Ibra” var i stort sett helt osynlig. Som Viasats expert Johan Mjällby dock poängterade; ”Han drar på sig mycket markering”. Det är också viktigt. Edström var inte lika nöjd.

Nu tvivlar jag inte lika mycket på ”Henke” i alla fall.

Jag pratade med Johan Mjällby efter EM-genrepet i våras. Ni vet det mot Ukraina som man helst vill glömma. Hans kommentar kring den matchen hade passat perfekt på mötet med Ungern:

”Ömsom vin, ömsom vatten”.