Vilken otrolig match. Vilken olidlig spänning. Vilka delikata mål. Vilka kyliga straffar. Vilka klockrena ramträffar. Vilken kalabalikartad utvisning.

Vilken otrolig räddning av Edwin van der Sar.

Det var inte i paritet med pulskurvan efter ett intervallpass, men åtminstone i klass med ett sisådär 80 minuter långt snabbdistanspass en bit under tröskelfart. För det var faktiskt bara de sista halvleken, förlängningen och straffarna som var verkligt spännande. Är riktigt tacksam över Chelseas kvitteringsmål i 45:e minuten. Utan det hade matchen istället kunnat arta sig till ett lågintensivt joggingpass.

Intressant att se hur spelarna slets mellan hopp och förtvivlan om vart annat. Extra tydligt var det på två av matchens huvudfigurer. Den lycklige Ronaldo efter ledningsmålet, den upprymde Terry efter kvitteringen, portugisen förtvivlad efter straffmissen och Chelseaveteranen bedrövad sedan han halkat till med vänsterfoten i skottögonblicket på sin straff, som kunde avgjort hela matchen.

Slutligen fick Christiano Ronaldo jubla, och som de säger – ”skrattar bäst som skrattar sist”. Sir Alex Ferguson och hans grabbar kommer säkerligen skratta en tid framöver. ”Kommer ni ihåg när vi åkte till Moskva…”