De allra flesta idrottsutövare imponerar på mig. Såväl de som bara håller på med sin idrott för att de tycker den är kul och vill hålla sig i form, som de som siktar mot medaljer och resultatmässiga framgångar.

Men ibland blir man extra imponerad. Väldigt extra mycket imponerad.

Christoffer Lindhe går direkt in på min topp-3-lista över beundransvärda idrottsutövare. Egentligen förundras jag över i stort sett alla deltagare på exempelvis Paralympics. De som har fått höra att ”det är ingen idé”, ”det kommer aldrig att gå”, ”du kommer aldrig klara det”, och så vidare, men ändå bitit ihop och hållit fast vid sitt intresse, sin övertygelse och sin passion. Anders Olsson, Johan Andersson och Nathalie Nilsson är några andra av våra beundransvärda svenska idrottare.

På den där listan finns det en hedersplats. Den innehas permanent av Lennart Winblad.

Lennart är främst av allt min pappa. Han är även konstnär och bildlärare på grundskolan. Han har dessutom sprungit ett par orienteringstävlingar under 2000-talet, bland annat O-Ringen – ”Femdagars”. Och just det, han är blind.

Det är lätt att glömma bort. Han klarar ju det mesta ändå.

Pappa Lennart förlorade synen som vuxen. Ett hårt bakslag för en konstnär och bildlärare. Men också en möjlighet att visa för andra att det går att fortsätta bejaka sina intressen.

Han har använt den möjligheten på bästa möjliga sätt, därom råder det inga tvivel.