Om inte guld, så kanske åtminstone en slutspelsplats.

Fascinerande med riksmedias insjuknande i en synnerligen segdragen influensa. En variant av sjukdomen som i första hand yttrar sig genom ett tydligt symtom:

”Foppafeber”

Nog för att IOK kallar alla världens länder till olympiska lekar snart och att han är en av Svea Rikes ädlaste isriddare genom tiderna – men att djupgående analysera hans insats i varenda elitseriematch. Det känns lite överdrivet.

Oj, vad jag kommer få äta upp det där när Peter Forsberg åker med till Vancouver, gör en magnifikt magisk matchserie, finalen går till straffar och vi får se en Lillehammer i repris.

Eller så vaknar jag ur min dröm innan dess.

Men på något sätt önskar jag ändå att John Blund och jag förblir kompisar ett tag till. Åtminstone OS-turneringen ut.

Det syntes onekligen genom TV-bilderna hur fruktansvärt ont Jessica Lindell Vikarby måste fått i kraschen. Ett avslitet korsband är inget att leka med. På tal om skador.

Någon annan som är känd för att tveka är Henrik Larsson. Inte på grund av skador, utan kanske helt enkelt på grund av en motivation som stundtals tryter. Jag tvivlar inte på att han tycker om att spela fotboll, men han måste ju få prova på annat här i livet.

Fick en intressant gruppinbjudan på Facebook förut.

”Henrik Larsson MÅSTE börja med Curling nu, mot VINTER-OS 2014!!!!!” hette gruppen.

Tja, om han är sugen på det så. Kanske kan han få sällskap av Peter Forsberg vid en av kvastarna. Om foten håller.

Det skulle helt klart ge svensk curling en knuff framåt om ”Henke” och ”Foppa” ingår i ett OS-guldlag. Realistiskt? Inte det minsta.

Men ibland måste man få drömma sig bort.

Jag tror det egentligen bara finns en person som det kommer bli riktigt bra för – Peter Forsberg.

Om man älskar att utöva en idrott så starkt som ”Foppa” verkar göra – varför annars riskera sin hälsa så i den milda grad? – är det självklart att man blir olycklig när kroppen säger ifrån och man inte kan vara med, trots att man vill.

Många hävdar säkert att ”Foppas” flera försök till comeback har med pengar att göra. Kanske sekundärt, men inte primärt. Pengar har han redan i överflöd.

Nu återstår det att se om Peter Forsbergs återkomst till Modo blir en flipp eller en flopp.

Om inte flippflopp, så kanske en Foppatoffel?

Har avnjutit På Spåret med Bakis, Stinsen, Gojja och Fågeln. Det bästa var Fågelns kommentar när Magnus Stenbock och Helsingborg avhandlades.

– Var det inte Magnus Stenbock som man hittade i en mosse? Jo, det var det väl. Flera tusen år gammal.
– Nej Fågeln, det var Bockstensmannen.

Så nära, men ändå så långt borta.

I helgen bär det av ut i vida världen. Oskarshamn med Linköpings OK och träningsläger. Två timmar i bil med Fågeln och Mike i morgon. Det blir ett äventyr.

”Bägge är ju fantastiska idrottsmän och jag tycker inte att man behöver jämföra dem.” förklarade Olof Lundh.

Att jämföra just idrottsmän och prestationer inom olika idrotter är sportredaktionernas vardag. Vilka händelser ska få utrymme i tidningen, på webben eller dyrbar sändningstid i dagens program? Den frågan ställs exempelvis TV4 Sporten inför varje dag.

Och alltid verkar man tycka att Zlatans och Peter Forsbergs prestationer är bättre än exempelvis triathleten Jonas Coltings eller orienteringsstjärnorna Peter Öberg eller Helena Janssons diton.

Kanske ligger det hela i värderingen ”fantastiska”. Det kanske inte är fantastiskt att lägga ner oändligt många träningstimmar för att lyckas i en idrott som inte utövas på en arena.

Sportspegeln på SVT valde i söndags att följa en herre, 50+, som spelade SM-finalen i amerikansk fotboll i ett flera minuter långt inslag.

Helena Jansson och Peter Öberg fick sisådär åtta sekunder var.

Nej, men det är klart. Amerikansk fotboll är ju otroligt stort i Sverige.

Jag har ingenting emot bollsporter. Jag bevakar själv bland annat fotboll och försöker se så många matcher i hockeyns elitserien som jag hinner.

Jag brukar till och med koppla av på söndagskvällarna med att titta på amerikansk fotboll från dess ursprungsland och NFL.

Och nej, amerikansk fotboll är inte stort i Sverige. Och relativt få är insatt i reglerna. Däremot vet de flesta vad det är och i och med att den bygger på samma grundprincip som övriga bollsporter – bollen ska in i mål – uppskattas det ändå av den breda massan.

Om exempelvis orienteringen ska bli intressant för ”allmänheten”, måste vi få fram det faktum att den egentligen bygger på samma princip som löpgrenarna i friidrott – snabbast tid vinner.

Och att det är, precis som inom skidåkningen och marathon, vältränade elitidrottare som lagt ner mycket tid på sin satsning som tävlar mot varandra. Åtminstone i huvudklasserna.

Att man dessutom ska välja snabbast väg, via ett antal förutbestämda punkter i förutbestämd ordning, får för ”allmänheten” bli en extra ”touch”, även om detta för oss insatta är huvudmomentet och kärnan i sporten.

Det man inte förstår det minsta av, är man inte intresserad av.

Det är inte att ändra sportens grundval. Det är inte att profilera den på ”fel” sätt. Det är att sälja in den hos gemene man.

Det är först senare man kan börja introducera sträcktids- och vägvalsanalys för ”vanliga Svensson”.