Om jag nu inte är på väg till IKEA då. Chefen vill dit.

Blir att smuggla med sig handsfree till telefonen och lyssna på Radiosporten. Antar att det är Mats Strandberg som sköter tugget.

Söderlings chanser då? Jadu, det lär ju inte bli någon promenadseger i alla fall. Men chansen finns, helt klart. Det gör den ju alltid. Den stora frågan är snarare hur många minuter matchen förlängs efter de extra sekunder Rafael Nadal tar på sig inför många av serverna.

Undrar när IKEA börjar med produkter uppkallade efter idrottsprofiler?

Strandtennispaketet Söderling? Mattpiskan Robin? Jo, det låter det.

Det kommer bli jämnt och spännande.

Har under förmiddagen även slängt ett getöga på medeldistansen i orienterings-EM. Riktigt kul med EM-brons till Lena Eliasson. Desto mer snöpligt för Karolina A Höjsgaard som skadade sig illa inledningen av loppet.

Nej, nu är det tennisdags. Förhoppningsvis finns ett par reflektioner på lager efter matchen.

Vad är det som gör att man är villig att ställa om dygnet såhär?

Nej, det är inte en hårt pressad deadline. Det är den tunga bördan som stavas S-P-O-R-T.

Super Bowl i det här fallet.

Utan tvekan en idrottsupplevelse som inte får missas. Det är ju bara en gång om året man behöver vända på dygnet på det här sättet. Bara en gång var 365:e dag man behöver vara i någon slags halvdvala efter att ha slösat bort en god natts sömn på att titta på sport. Inte en endaste dag mer.

Vad sa du? OS i Vancouver snart?

Men det är ju klart man måste följa också.

Vinter-OS är ju bara vart fjärde år.

Federer var bättre. Inget snack om saken.

Robin Söderling har trots finalförlusten stått för en otrolig prestation när han tagit sig hela vägen till final. Och han verkade inte allt för missnöjd med ett silver.

Han skojade friskt och höll ett samlat och känslosamt tal efter finalmatchen.

Om Söderling hade en bubbelpool med bubblande känslor inom sig, då måste Roger Federer haft en gejser i magen. Tårarna rann och schweizaren var tydligt rörd över att äntligen få vinna Franska Öppna.

En stor idrottare och tennisspelare, utan tvekan.
Grattis Roger!
Tack Robin!

Mitt i silveryran får vi inte glömma bort svensk tennis framtid. En framtid som gång på gång förklarats död har nu fått ny livskraft, åtminstone för stunden. Strax innan Robin Söderling och Roger Federer drabbade samman bärgade 16-årige Daniel Berta guldet i juniorklassen.

Framtiden för svensk tennis börjar kanske ljusna. Kan inte annat än hoppas.

I inledningen av första set mot Roger Federer var inte Söderling att känna igen från tidigare under veckan. Det såg nervöst ut när Federer bröt Söderlings serve – två gånger om.

Nyss höll Robin Söderling dock sin egen serve och kunde reducera till 4-1 i gamet.

Men Roger Federer är mycket bra och storfavorit till segern. Kring det råder det ingen tvekan.

Blir spännande att se om Tibrosonen kan skrälla igen.

Lagmaskineriet skar ihop rejält.

Sveriges möjligheter att ta sig till VM har minskat betänkligt. Att Portugal lyckades peta in avgörande 2-1 mot Albanien i sista tilläggsminuten gör inte det hela enklare.

Alla idrottare är nedstämda efter en förlust. När Henrik Larsson precis efter matchslut dessutom får beskedet att en anhörig avlidit, då får man distans till det hela.

Fotboll är bara en lek, ett spel, en sport. Inte på allvar. Som all annan idrott.

Som Micke Nilsson – som av misstag spelade fram till danskarnas mål – sa till Sportbladet; ”Henke har det betydligt tyngre än vad jag har det. Det här sätter perspektiv på saker och ting.”

Jag var i övrigt riktigt imponerad av Viktor Elm. Och Rasmus Elm. Med facit i hand kan jag inte låta bli att tänka tanken – tänk om Viktor Elm fått starta istället för Daniel Andersson. Kanske lite sämre för balansen i laget, men åtminstone en mycket spännande tanke. Återstår att se hur startelvan ser ut mot Malta på onsdag.

Av produktionsbolagets insats är jag inte lika imponerad.
Alla som såg matchen vet vad jag menar. Illa!

Daniel Andersson istället för Anders Svensson. Tror nog det är ett fullgott alternativ när Svensson har skadekänningar.

Att Zlatan startar på topp med Henke är inte heller någon högoddsare. Lite av nyckeln för svenska framgångar under kvällen är hur väl Zlatan kommer in i matchen.

Får han några bra bollar att jobba på och får känna att han har ett lag bakom sig, så kan det här bli en rolig blågul kväll.

Om han däremot blir lämnad ensam på topp, tvingas jobba hemåt för långt i banan och ta ett större ansvar på mittfältet, då riskerar han att liksom en svårstartad motor surna rejält.

Zlatan är en fruktansvärt bra offensiv spelare. Han är inte dålig om han tvingas ta ett kliv bakåt i banan, men det är inte den rollen som gör Zlatan rättvisa.

Det är inte i den rollen han vunnit serie A:s skytteliga.

Sverige har ett bättre lag än Danmark. Mer eller mindre på alla positioner är svenskarna överlägsna danskarna. Men det logiska är inte alltid logiskt. I en VM-kvalmatch mot Danmark kan vad som helst hända. Fråga Portugal.

Om det svenska lagmaskineriet snurrar på bra blir det fest i kväll.
Om det, mot förmodan, skulle surna… Nej, usch, jag vill inte ens tänka på det.

Damjuniorklassen: 1) Anna Forsberg, 2) Anna Segersson, 3) Kristin Löfgren. Alla tre från Sverige.

Och alla tre med kopplingar till Östergötland. Forsberg från Krokek norr om Norrköping, Segersson från Torpa precis på gränsen mellan Östergötland och Småland, samt Löfgren som pluggar här i ”Peking”.

På senaste Nordiska Mästerskapen, 2007 på Bornholm, hette segrarinnan i damjuniorklassen, just det, Anna Forsberg. Då var hon bara 17 år.

Idag visade Anna återigen att hon besitter förmågan att vara bäst när det gäller.

Jag imponeras också av Anna Segersson. Från att ha varit en mycket god löpare, men lite mer ojämn orienterare, har hon senaste året utvecklats något enormt. I höstas tog hon SM-guld över långdistans och visar i och med dagens andraplats att hon sannerligen blir att räkna med inför framtiden.

Herrjuniorklassen: 1) Gustav Bergman, 2) Anton Tynong, 3) Johan Runesson. Alla tre från Sverige.

Och på fjärdeplatsen, precis utanför pallen, svenske Albin Ridefelt. En mycket stark prestation av de svenska killarna. Fjolårets JVM-kung, Johan Runesson, visade att han kommer vara med och kriga i juniorvärldseliten i år också.

Men särskilt roligt för Gustav Bergman och Anton Tynong. Säkerligen ett viktigt kvitto för självförtroendet att ta medalj på ett mästerskap.

Säger som Karl Tiselius: Vilken nationaldag!

Sportlördagen är dock inte över på långa vägar. I kväll är det fotbollslandskamp. Det kan väl ingen ha missat?

Lite mer funderingar inför matchen kommer längre fram under eftermiddagen. Nu ska jag städa.

Jag ska göra som orienteringsjuniorerna – rent hus.

Norrköpingspubliken måste vara en av de mer kräsna i Sverige.
Eller är det likadant överallt?

Publiksiffrorna sviker och spelarna har förtvivlat svårt att göra mål. Jag kan inte tänka mig att det blir lättare att prestera i ett lag som allt färre verkar bry sig om.

Jag förstår mycket väl om man blir besviken när favoritlaget inte spelar så bra som man vill eller hoppats. Däremot kan jag aldrig förstå de delar av hemmapubliken som buar ut någon av de egna spelarna när de gör misstag.

Vore jag knattespelare någonstans i Norrköping idag, skulle jag aldrig ha som delmål att representera ”Pekings” A-lag. Av ren rädsla för att utpekas som en förlorare – av de egna supportrarna.

Jag har pratat med de flesta av spelarna i dagens IFK Norrköping vid något tillfälle. Inte helt oväntat har det oftast varit efter nederlag eller motgångar, sannolikheten för det är ju ganska stor. De yngre spelarna har då varit väldigt besvikna medan de äldre bitit ihop, men under ytan varit tydligt missnöjda med sin egen insats.

Kanske inte alla, men de flesta spelarna, bryr sig faktiskt om hur det går för laget.

Det borde egentligen vara ganska självklart att så är fallet. Varje spelares möjligheter till utlandskontrakt, ära och berömmelse är ju både direkt och indirekt kopplade till klubbens framgångar.
Ingen idrottare tycker om att förlora.

Ibland när jag sitter på Idrottsparkens pressläktare känns det som att stora delar av publiken tror det omvända – att de flesta struntar blankt i hur det går för ”Peking”.

Jag förstår om Norrköpingspubliken, åtminstone de lite äldre delarna, är vana vid att Norrköping finns med i svensk fotbolls finrum. Att man är med och slåss om SM-guld eller åtminstone spelar i Allsvenskan.

Men det gör man inte nu.

Visst, med det lag IFK Norrköping mönstrar i årets Superetta borde man kunna vinna varje match. Ett avancemang borde inte på något sätt vara en omöjlighet. Men det självklara är inte alltid självklart.

Det har utan tvekan bildats en form av mental spärr inom laget, samtidigt som den verkliga spetskompetensen avseende målskytte saknas.

Norrköpingsspelarna får det inte lättare när den tidigare trogna publiken sviker och inte dyker upp för att stötta laget. Självklart vill man som åskådare, eller ”fotbollskonsument”, se många mål och det egna laget prestera på topp – match efter match.

Intresset för favoritlaget ska väl inte enbart vara beroende av dess framgångar?

Jag vet åtminstone att alla former av dopning är fel.

Härom dagen råkade jag knäppa förbi Oprah Winfrey Show där Marion Jones medverkade. Jag kom in i programmet precis när Jones satt i tårar när hon pratade om hur jobbigt det skulle bli att om några år förklara allt för sina barn.

Jag kunde inte riktigt känna med henne.

Samtidigt var det starkt av henne att konstatera det uppenbara – ”jag gjorde ett aktivt val och hade bara mig själv att skylla”.

Det är inte en ursäkt, men åtminstone bättre än att skylla ifrån sig.