Bronsmatchen i JVM-hockeyn är i full gång. Ledning för Ryssland med 2-1 över Slovakien just nu. Inte helt oväntat, men vem vet – kanske kan Slovakien slå till med ytterligare en skräll i det här mästerskapet.
Men om några timmar drar den verkliga drabbningen igång. Finalen.
Ett nytt svenskt juniorlandslag, fyllt av självförtroende och en stor portion jävlar anamma. Småkronorna får trots allt ses som uppstickare mot Kanada, ishockeyns hemland.
Sidney Crosby darrar lite när han tänker på kvällens möte. Jag med.
I likhet med SVT:s expertkommentator Niklas Wikegård, tror jag det viktigaste för Sverige blir att ”spela sitt spel”. Inte bara i bemärkelsen att man ska försöka låta bli att anpassa sig till transatlanternas fysiskt tuffa spelstil, utan även spela ett spel man behärskar.
Många av spelarna är individuellt skickliga. Men inatt är det den blågula lagmaskinen som ska besegra de rödvita lönnlöven.
Jag tror inte att någon av spelarna väljer att köra solo eller försöka stila bara för att imponera på publiken. Den enda risken, som jag ser det, är att man hamnar under en viss press och känner att ”det här måste jag styra upp”.
Det är alltid bra när de tydliga profilerna kliver fram och visar vägen. Det måste de inatt också, men som sagt – det är kollektivet som blir extra viktigt mot ett så skickligt lag som Kanada.
En av de som säkerligen kommer bidra och visa vägen för kollektivet är Nicklas Lasu. Skönt att han håller för spel.
Junior-VM-finalen kommer bli en mycket jämn drabbning. Jag tror Sverige håller hela vägen. Som Wikegård säger i ett klipp på SVT Play – det är fullt med tokiga kanadensare som hörs när det går bra, men det blir väldigt tyst när det går dåligt.
Hoppas på ett tidigt ledningsmål för Sverige.
Innan hockeyn ska jag få mig några timmars sömn. Sedan blir det nog sovmorgon i morgon. Idag var jag uppe tidigt och begav mig, med Fågeln i släptåg, till gymmet för ett pass på dryga timmen. Precis samtidigt som vi klev in, skymtade IFK Norrköpings nygamla tränare Stefan Hellberg förbi. Som alltid såg han glad och nöjd ut, den gode Hellberg, i full sjå med att bygga upp ett lag som förhoppningsvis ska kunna utmana i toppen av Superettan – om något år.
Och kanske äntligen blir Kevin Amuneke nöjd. Nu när han får ”komma till en klubb som kan vinna”.

