Veckan i Sälenfjällen är snart till ända. O-Ringenorienteringen avslutas imorgon med jaktstart. Två av mina tippade segrare i juniorelitklasserna verkar infria förväntningarna. Egentligen är det bara en av mina förhandsfavoriter som saknas i de respektive tätstriderna – Anton Östlin är inte med i tävlingen längre.

Min klubbkompis Anton Östlin höll jag som favorit i H20 Elit-klassen. Tyvärr sträckte Anton en magmuskel igår och var tvungen att avbryta tävlandet. Då låg han på tredjeplats, trots en vår fylld av skador och sjukdomar. Tufft med ytterligare ett bakslag för Rimforsasonen.

Men Anton är tuff och kommer tillbaka i höst. Långdistans- och medeldistans-SM avgörs ju inte förrän i september. Medel-SM-guld två år i rad skulle ju smaka fågel för Östlin.

Damjuniorklasserna visade sig bli mer lättippade än vad jag egentligen trodde. Kristin Löfgren går ut med en ledning på över tio minuter i D20 Elit-klassen och Anna Forsberg i D18 Elit har ett försprång på drygt fem minuter.

I de klasserna verkar tipset gå hem.

Olle Boström i H18 Elit får dock jobba lite i morgon för att jag ska sätta tipset i den klassen. Olle jagar nära två minuter bakom ledande schweizaren Mattias Kyburz. Det blir spännande.

Personligen hoppas jag även på klubbens egna yngre förmågor. Linköpings OK:s Petter Johansson går ut som sjunde kille i H14-klassen. Tio i nio startar han, och med bara två minuter till tredjeplatsen har han helt klart vittring på en pallplacering.

Jag håller mina tummar för Petter.

Även Stina Gustås i klassen för elvaåriga tjejer, D11, har chans på en placering bland de tio bästa. Fem över tio, som tolfte tjej i spåret sticker Stina ut. Det blir en spännande uppladdning att följa uppgörelsen i några av de andra klasserna innan jag själv ger mig ut i skogen strax efter klockan tolv. 12.06.31 för att vara exakt.

Det kommer at bli en tung etapp, men samtidigt är det ju den näst sista. Ingen idé att spara på krutet. Efter målgång väntar endast den allra sista etappen av årets O-Ringen. Den avgörs på fredagskvällen vid Högfjällshotellet – den sjätte etappen.

Jag trampade snett på en tävling i Eskilstuna för snart två veckor sedan. Då tog jag snabbt beslutet att tejpa fotlederna under O-Ringenveckan. Speciellt med tanke på den bitvis stenbundna terrängen. Sagt och gjort. Jag hade dels en del gammal tejp hemma att använda, men valde att komplettera denna med lite dyr högkvalitetstejp från Leukoplast. Väl beprövad och väl godkänd.

När jag på tisdagen skulle inhandla ytterligare en rulle av ”lyxtejpen” möttes jag av chockbeskedet – ”Den är slut”, förklarade kassörskan i sportförsäljningen på O-Ringentorget.

Självklart frågade jag om de skulle få in någon leverans under veckans sista dagar, fick jag ett lika nekande och negativt besked. Team Sportia, som står för sportförsäljningen hade nämligen redan köpt på sig all tejp av märket som fanns inom rikets gränser. Den var slut.

”Den finns bara i södra Tyskland” löd domen.

Som en räddande ängel dök Erik Backteman upp. På min väg tillbaka till stugan mötte jag Erik, som när han kom till sportförsäljningen lyckades leta reda på hela två lådor av den slutsålda tejpen. Hur han lyckades har jag ingen aning om. Hur som helst – tre rullar inhandlade. Veckan var räddad!

Och visst fick jag nytta av tejpen på dagens etapp. Det var bitvis väldigt stenigt, men med tejpade fotleder tog jag mig runt banan utan några vrickade eller stukade fötter.

Terrängen var dock inte att leka med. Ett par rejäla stigningar och smak av kalfjället tog på krafterna. Tror helt klart dagens etapp, med de två föregående dagarnas tävlande i benen, går in på min ”topp-3-lista” över ”fysiskt jobbigaste utmaningarna”.

På andraplatsen återfinns baskermarschen under värnplikten och på tveklös förstaplats ett annat lumparminne – jägarmarschen. ”Tredje etappen på O-Ringen 2008″ går dock in som god trea.

13 kilometer känns i benen – och huvudet. Det fick jag erfara på dagens andra etapp av O-Ringen, som i år avgörs i Sälenfjällen. Inga jättestora misstag, men som de brukar säga; många bäckar små…

Det känns samtidigt skönt att vara igång på ”allvar” igen. Samtidigt känns det fortfarande inte riktigt som O-Ringen.

Kanske är det för att det här blir mitt åttonde O-Ringen i ordningen. Det känns inte lika ”stort” längre, även om O-Ringen, sett till antalet deltagare, slår rekord i och med årets upplaga. Myllret av folk i skogen och på arenan, långa avstånden till start, försäljning av godisremmar, alla vänner, Per Forsbergs röst som ekar bland de mångfärgade klubbdräkterna – allting finns där. Det är egentligen ingenting som fattas, förutom möjligtvis skoskav, vilket jag inte direkt gråter över.

Helt enkelt är det jag som blivit kräsen. Med över 22 000 deltagare hade jag kanske hoppats på något utöver det vanliga. Hittills har det mest varit ett O-Ringen i mängden, helt i samma stil som O-Ringen brukar vara – välorganiserat, stort och imponerande. Men egentligen inget extra.