Ju längre ner i seriesystemet man kommer, desto mer ärlig och äkta känns lagkänslan och publikens sympatier med det egna laget. Ibland kan det visserligen leda till att vissa mindre väl valda ord slinker ut ur foderluckorna på läktarens vilddjur. Men oftast är det bara trevligt.

Division 1-hockey är inte fel. Oftast inte i alla fall. Snarare ganska trevligt med genuin idrottsstämning som extra krydda.

Tog mig alltså en tur till ishallen i Himmelstalund och såg Vita Hästen gästas av Skåre. Hästarna släpptes fria, rusade fram och tog ledningen.

Sedan fick spelet mig att tänka på en annan gammal goding – Gamle Svarten.

En vit häst borde inte kunna bli särskilt blek, men tro mig – idag var det urtvättade och bleka springare som skrinnade fram över den blanka isen.

Skåre var bättre, inte mycket med det.

Efter förra veckans match kände jag att hockeyspelarna i division 1 trots allt håller en relativt bra nivå. Inte som i elitserien, inte som i NHL, men helt okej att titta på. Jag håller fortfarande fast vid det, även om dagens drabbning kanske inte var någon toppnotering i underhållningsvärde.

Något som däremot skiljer sig markant är domarnivån.

Jag kan inte säga att den är jämndålig över hela domarkåren i serien. Däremot vill jag påstå att avståndet i nivå mellan de bästa och de sämsta är längre än från Treriksröset till Smygehuk.

En domare ska kontrollera spelet och tillse att reglerna följs. Han ska inte synas eller ta över showen.

Redan vid första ingripandet började jag tvivla på mannen med ränderna. Han plockade en kille i Skåre för ”hooking” och den hakade killen i Hästen åkte ut för ”diving”. Samtidigt.

Antingen blev han väl hakad och ramlade, eller så blev han inte men filmade.
Jag får inte ekvationen att gå ihop. Lite som att äta kakan och vilja ha den kvar.

I och med att domaren verkade smått trevande och osäker på hur han skulle röra sig på banan, blev det mest att han var i vägen. När han sedan börjar ge spelarna direktiv om hur de skulle agera eller inte agera för att undvika att han sträckte upp armen i luften, då kändes det bara fel. På något sätt var det inte konstigt att slutet av matchen ballade ur totalt. Det viftades hej vilt med armen och pipan blåstes tills den glödde.

Matchens slutsiffror: 36 – 50.
I utvisningsminuter alltså…

Målskörden, som hamnade lite i skymundan av den intensiva utvisningsutdelningen, blev 1-3 i bortalagets favör.

Istället för att få respekt genom att hålla en jämn nivå, prata med spelarna och åtminstone försöka agera proffsigt, drog den randige ner nivån och stämningen i botten. Såväl på isen som på läktaren.

Att huvuddomaren nynnade med i mupparnas storsäljare ”Mahna Mahna” när den spelades i hallens högtalare under en avblåsning, gjorde inte att mitt förtroende för honom ökade.

Kanske hade det med den där kakan att göra.
Domarinsatsen får oundvikligen fem av fem möjliga kakmonster.

SVT-sporten, TV4-sporten och inte minst HV71:s Johan Davidsson hyllar upplägget i nya Champions Hockey League. Kvällens TV-match prioriterade jag bort.
Ligan är möjligen värd en chans i nästa omgång trots allt. Domarnivån där bör man ju inte kunna klandra.

Samma stämning framför TV:n som på läktaren i Himmelstalunds ishall? Knappast.