Idrottsgalans hemsida – idrottsgalan.com

Obamas tal efter att han svurit presidenteden verkar bara bli ett binummer till U2, Beyonce och många andra.

Till och med Tiger Woods har ställt in siktet på att hylla den nye presidenten. Jag hade nog kunnat tänka mig att se galan bara för att få höra Obamas tal. Det runt omkring känns lite som ett enda stort PR-jippo.

Och det är väl precis vad det är, antar jag.

Härlig seger för Emil Jönsson i ”För-OS”. Det är alltid en fördel gentemot konkurrenterna att ha positiva minnesbilder med sig – speciellt från spåren och omgivningarna till där mästerskapet kommer att avgöras.

17 februari 2010. Hoppas Jönsson är lika laddad för att tävla då, som han var inför dagens lopp.

Just det, på tal om galor. Zlatan verkar gilla dem. 19 januari är det dags för ”fotbollens Oscargala” i Italien. Zlatan väljer den och nobbar den Svenska Idrottsgalan i Globen som är samtidigt.

Ödets ironi att just Zlatan fått agera affischansikte på Idrottsgalans hemsida?

Han är också trasig.

Patrik ”Putte Tegelsten” Ingelsten får ta plats och täcka upp på bänken. För att han ska få beträda gräsmattan iklädd den blågula tröjan krävs det nog att ytterligare ett par av anfallarna trillar i delar under återstoden av arbetsveckan eller trampar snett under matchens tidigare delar.

Eller så gör Lagerbäck som han brukar göra titt som tätt – något helt oväntat.

Blir det 4-4-2 kanske det blir Elmander på topp med Zlatan ändå. Möjligheten finns helt klart för att 4-4-2 ganska snart övergår till ett 4-4-1-1, med Elmander steget bakom Zlatan. Ytterligare ett alternativ är 4-5-1.

Med Svensson hel hade 4-5-1 känts ganska självklart. Nu känns det mer som ett klassiskt ”nja, mjo, kanske”.

Klart som destillerat korvspad att det inte känns något vidare att lämna en landslagssamling inför en toppmatch i ett VM-kval skadad. Ibland handlar nyhetsbevakning om att berätta det självklara.

Tegelsten på topp kanske inte är så illa ändå. Skulle vara ett spännande experiment.
Sedan om det är rätt att experimentera i en VM-kvalmatch låter jag vara osagt.

Han var trött på frågorna om Malmö FF:s kräftgång när vi snackade efter deras möte med Norrköping. Kanske var det mest frustration över att han, som kapten, inte hade något bra svar på dem. Lite mer munter tordes han väl vara efter sina två mål mot Örebro och MFF-segern där.

Åtminstone tillräckligt munter för att tala ut om den jobbiga tiden som ifrågasatt i landslaget.
Jag gillar inte alltid Daniel Andersson. Ibland är han bra, ibland dålig. Men det är väl så de flesta fungerar.

Mot Portugal tycker jag att han borde få starta. När morgondagen är till ända kanske inte Lagerbäck behöver fundera på det ens. Då har han kanske inte så mycket att välja på om skadetrenden fortsätter…

Men som bekant är ju trender till för att brytas. Fråga MFF och Daniel Andersson.

24 omgångar efter förlustpremiären mot Djurgården har det inte blivit ett dugg bättre.

Ja, Ljungskile kanske spelar tråkigt. Visst, Ljungskile står inte för allsvenskans mest kreativa underhållning. Men, Ljungskile spelar utifrån spelarmaterialet. Anrika Norrköping kanske kan lära något av smutsiga kusinen från landet trots allt.

I Peking finns spelarmaterialet, men det gäller att bygga ett lag också.

Fick dystra besked via SMS från västkusten under kvällen. Åtminstone sett med BajenByråns ögon.

20.15 – BB: ”Ibland hade jag önskat man kunde ta time-out i fotboll. Ett noll å stolpträff inom tre min efter vi pressat…”

Den önskan delades säkerligen med hemmalagets anhängare på Norrköpings Idrottspark. Som svar på deras böner havererade ett ställverk utanför arenan, strömmen försvann nästan helt, och Parken blev i stort sett kolsvart.

Och inte var det så att minnet av de inledande fjorton minuterna var något ljus i mörkret.

Om det var något som inte var bländande på Idrottsparken under måndagskvällen var det spelet. Inte från något av lagen – Norrköping och gästande Gais.

En möjlighet för Norrköping att komma igen efter uppehållet? Ja, helt klart.
Tog man till vara på den möjligheten? Nej, inte det minsta.

Särskilt mycket ljusare ser det inte ut inför landslagets kommande strapatser mot Portugal. Skadorna följer en efter annan. Senast i ordningen ”Henke”.

Annars finns ju Elmander. Etta på Lagerbäcks lista över potentiella ersättare till Larsson? Nej, det tror jag inte. Tror Rosenberg får ersätta om det blir aktuellt.

Antingen bränner han väl ett par frilägen, eller så är det nu det vänder.

På tal om vändningar. I FCK verkar det som att vinden har Wendt. Åtminstone blåser några byar åt rätt håll för den snart 23-årige backen.

Niklas Wikegårds påhopp – kan man säga att han gjorde”en Per Ledin”?

Nja, inte riktigt. Vad jag noterat hittills är Wikegård lite vassare när det kommer till verbala färdigheter.

Men vem vet, snart kanske ”råttet är mågat”.

Hur bra Mourinho än må vara så hjälper det inte landslaget. Mig veterligen heter den svenske förbundskaptenen Lars Lagerbäck och inte José Mourinho.

En Zlatan i toppform hjälper inte om halva ordinarie startelvan ligger gipsade eller hoppar på kryckor.

Däremot hade Englands chef på bänken kunnat heta José Mourinho.

Hur firar ”Pim-Pim” succécombacken? Ett par extra askar i kväll?

Onsdagens möjligheter till sportunderhållning på TV blir ett val mellan Leksand – Mora i hockeyallsvenskan eller HV 71 – Bern i fräsiga ”Champions Hockey League”.

Lika mörkt som på Idrottsparken – ja, nästan i alla fall.

”Bägge är ju fantastiska idrottsmän och jag tycker inte att man behöver jämföra dem.” förklarade Olof Lundh.

Att jämföra just idrottsmän och prestationer inom olika idrotter är sportredaktionernas vardag. Vilka händelser ska få utrymme i tidningen, på webben eller dyrbar sändningstid i dagens program? Den frågan ställs exempelvis TV4 Sporten inför varje dag.

Och alltid verkar man tycka att Zlatans och Peter Forsbergs prestationer är bättre än exempelvis triathleten Jonas Coltings eller orienteringsstjärnorna Peter Öberg eller Helena Janssons diton.

Kanske ligger det hela i värderingen ”fantastiska”. Det kanske inte är fantastiskt att lägga ner oändligt många träningstimmar för att lyckas i en idrott som inte utövas på en arena.

Sportspegeln på SVT valde i söndags att följa en herre, 50+, som spelade SM-finalen i amerikansk fotboll i ett flera minuter långt inslag.

Helena Jansson och Peter Öberg fick sisådär åtta sekunder var.

Nej, men det är klart. Amerikansk fotboll är ju otroligt stort i Sverige.

Jag har ingenting emot bollsporter. Jag bevakar själv bland annat fotboll och försöker se så många matcher i hockeyns elitserien som jag hinner.

Jag brukar till och med koppla av på söndagskvällarna med att titta på amerikansk fotboll från dess ursprungsland och NFL.

Och nej, amerikansk fotboll är inte stort i Sverige. Och relativt få är insatt i reglerna. Däremot vet de flesta vad det är och i och med att den bygger på samma grundprincip som övriga bollsporter – bollen ska in i mål – uppskattas det ändå av den breda massan.

Om exempelvis orienteringen ska bli intressant för ”allmänheten”, måste vi få fram det faktum att den egentligen bygger på samma princip som löpgrenarna i friidrott – snabbast tid vinner.

Och att det är, precis som inom skidåkningen och marathon, vältränade elitidrottare som lagt ner mycket tid på sin satsning som tävlar mot varandra. Åtminstone i huvudklasserna.

Att man dessutom ska välja snabbast väg, via ett antal förutbestämda punkter i förutbestämd ordning, får för ”allmänheten” bli en extra ”touch”, även om detta för oss insatta är huvudmomentet och kärnan i sporten.

Det man inte förstår det minsta av, är man inte intresserad av.

Det är inte att ändra sportens grundval. Det är inte att profilera den på ”fel” sätt. Det är att sälja in den hos gemene man.

Det är först senare man kan börja introducera sträcktids- och vägvalsanalys för ”vanliga Svensson”.

”Och så hade de ju Zlatan Ibrahiomvic”, konstaterade TV6:s expert Johan Mjällby.

Först spelade han fram till Mancini i första halvlek. 1-0. Sedan spelade han fram till Adriano när bara minuter återstod. 2-0.

Lysande kväll blev facit för Zlatan. Godkänd kväll för Mikael Nilsson. Otroligt tung kväll för Andras Isaksson i Eindhoven.

Missa inte proffskollen på Fotbollsverige.se. Ett gediget arbete med alla svenska utlandsproffs listade och granskade. Intressant läsning.

En trevlig idrottskväll är till ända. Jag valde fotboll. Fågeln roade sig med annat.

”När jag snor bilar brukar jag få 1000 dollar. När jag skjutsade en pundare fick jag bara 200. Men sedan hjälpte jag en grinig pappa att döda hans dotters pojkvän. Han blev nöjd” löd rapporten.

Fågeln gick inte bärsärkagång. Fågeln spelade TV-spel.

Onsdagskvällen blir också fullspäckad. Först IFK Göteborg mot Halmstad, direkt därefter Manchester United mot Villarreal.

Leksand – Troja/Ljungby i hockeyallsvenskan är inte prioriterat.

Visserligen har man förstärkt manskapet och förnyat studion hos Viasat Sport, men när matchen väl är igång är det samma gamla visa.

Högklassig fotboll och fullt godkända kommentatorer.

Med de fotbollskvaliteter som finns på planen bör det väl vara svårt att misslyckas som kommentator. Matcherna i Champions League talar oftast sitt eget tydliga språk.

Men sämre har Viasats del av TV-produktionen i alla fall inte blivit.

Erik Niva har analyserat vilka som kommer att gå vidare från gruppspelet. Och på tal om Niva – även Aftonbladet verkar ha hakat på trenden med TV. I deras fall är det en storsatsning på sport-webb-TV som är melodin.

Laul tänker alltså göra en ”Ekwall”.

Även om Zlatan är landslagets bästa spelare, och bäst betalde, så måste andra få chansen att prövas i ”skarpt läge”.

För just Markus Rosenberg är det extra viktigt att få visa att han kan prestera, även i den blågula landslagströjan. Han gör det han ska – mål – i sitt klubblag, men i landslaget vill det sig inte. Nu tycker säkert många att han inte borde tas ut för att representera Sverige, om han nu inte levererar.

För Werder Bremen målade han i varannan match han spelade förra säsongen. Något måste han ju göra rätt.

Och i så fall är det väl bättre att låta honom spela avslutningen av några landskamper, få bort den där spärren och ha ytterligare en (förhoppningsvis) högkvalitativ anfallare att tillgå för blågult.

Zlatan har högst lön i landslaget. Då är det förståeligt om besvikelsen infinner sig när han inte presterar.

Sedan finns det ju olika grader av kritik. Ralf Edström var inte rädd för att uttala sin. Jag tycker inte han ska kritiseras för det. Han var missnöjd och besviken och han sa det. Att det sändes ut i riksmedia kan inte han lastas för. Det var trots allt Radiosporten som valde att ha honom som expert och ”tyckare”.

De frågade. Han svarade och tyckte till. Något i den stilen i alla fall.

Sedan behöver ju inte Ralf Edströms ord ses som lag. Det är upp till var och en.

Zlatans replik var väl inte den vassaste kniven i lådan heller.

Näst högst lön har Kim Källström. Grämer mig fortfarande över det missade friläget. Tänk vad bra om pengar kunde köpa allt.

Då hade Källström kunnat inhandla en högerdojja att komplettera den vänstra med.

Ni kan ju gissa hur det gick.

Spelet ville sig inte alls. Tror det landade på ett svenskt halvleksrekord av fyra-fem passningar inom laget som mest. Sedan kom den där chansbollen som slogs totalfel. Visst, ibland måste man chansa. Men när oddsen för att en blågul ska vinna bollen är lika höga som att Norrköping ska slippa både nedflyttning och kvalspel, då är det bara dumt.

Ett tag trodde jag nästan att det var vårens ”Peking” som bytt till blågula bortatröjor och intagit Råsunda. Mårre föll inte pladask för liknelsen, av förståeliga skäl.

Efter Albanienmatchen var Zlatan missnöjd över att han inte fick några bra bollar att jobba på. Inte var det mycket bättre första 45 mot Ungern. Interstjärnan vill ha bollen på fötterna, där han kan göra något kreativt med den, snarare än på huvudet. Han signalerade detta gång på gång till lagkamraterna; håll den på backen.

Den enda Backe svenskarna kan ha lyckats träffa är möjligen Hasse, om han mot all förmodan stått och smugit långt upp på läktaren bakom det ungerska målet.

Efter halvtid vet jag inte vad som hände riktigt. Det är fortfarande som en dimma. Helt plötsligt klev ”Henke” fram, levererade först ett magnifikt inspel från vänsterkanten som Källström nickskarvade in (tur att han inte behövde använda högerfoten) och mindre än tio minuter senare slog han en instickare till Samuel ”Dark Horse” Holmén.

Lika magnifik som ”Henkes” inlägg från vänster var Holméns nedtagning och avslut.

Helt plötsligt 2-0 till Sverige. Inte otrevligt, obehagligt eller skrämmande. Bara galet och oväntat, men samtidigt rimligt och förväntat. Sedan föll man tillbaka lite som i första halvlek, men med den väsentliga skillnad att man inte lika ofta lät ungrarna komma upp och etablera ett anfallsspel.

I andra halvlek kom också Sveriges enda byte för matchen. Ut gick Zlatan och in kom Rosenberg. Interproffset var inte nöjd på en fläck med att bli utbytt. Det syntes lång väg. Men chefen blev nog glad, även om han inte var där.

Hade nog hellre sett att Daniel Andersson fått kliva av, ”Henke” flyttat ner på mittfältet och ”Rosen” kommit in. Men det var väl egentligen mest önskvärt när det fortfarande var 0-0.

2-1 till slut och livsviktiga tre poäng för resa till Sydafrika 2010. Jämfört med i Tirana var det ombytta roller inom anfallsduon – ”Henke” syntes, ”Ibra” var i stort sett helt osynlig. Som Viasats expert Johan Mjällby dock poängterade; ”Han drar på sig mycket markering”. Det är också viktigt. Edström var inte lika nöjd.

Nu tvivlar jag inte lika mycket på ”Henke” i alla fall.

Jag pratade med Johan Mjällby efter EM-genrepet i våras. Ni vet det mot Ukraina som man helst vill glömma. Hans kommentar kring den matchen hade passat perfekt på mötet med Ungern:

”Ömsom vin, ömsom vatten”.

När EM-truppen förkunnades i början av sommaren utbrast jag i ”Han är tillbaka – underbart!” när Henrik ”Henke” Larsson presenterades som en del av laget. Efter Albanienmatchen har jag börjat tvivla.

Det är klart att alla kan ha dåliga dagar och dåliga matcher. Zlatan presterade inte heller, men syntes i alla fall stundtals. Bland annat hade han ett skott i stolpen.

”Henke” var dock i stort sett anonym. Eller så var det jag som var ouppmärksam.

3-5-2 ser jag som något positivt. Inte minst att man vågar testa nya grepp. Men om man vågar testa nytt spelsystem måste man även våga byta ut en av lagets bästa spelare – för det är ”Henke” fortfarande – och inte minst kapten, när denne inte får till det.

Att testa ett nytt spelsystem handlar mycket om att våga. Inte bara våga bestämma sig i teorin, utan även våga spela det i praktiken.

Det gjorde inte Sverige mot Albanien. Mot Frankrike vågade man mer. Då hade man inget att förlora. I lördags föll man snarare ner på 5-4-1 eller 5-3-2 ibland. Mot Ungern vågar man förhoppningsvis lite mer.

Ger sköna vibbar när Zlatan berättar; ”Jag är här för att dominera och det ska jag göra”. Då är han laddad.

Jag förstår faktiskt precis hur du har det, Zlatan. Okej, kanske inte precis, eftersom jag inte har någon erfarenhet av att spela fotboll i yttersta världseliten eller hur det är att snart spela fotbolls-EM. Det jag vet precis hur det är, det är hur åkomman som ”Ibra” dragit på sig känns.

Jag hade faktiskt en släng av ”hopparknä” för ett par år sedan. Det händer titt som tätt att orienterare också får denna inflammation eller bristning i knäskålsenan. Bland annat har (orienterings-) EM-aktuella Helena Jansson dragits med smärtorna under vintern.

Och snart är det dags för orienterings-EM i Lettland. Det är lite intressant med diskussionen ”EM kontra VM” i orienteringsvärlden. Vilket har högst status egentligen? Jag, och säkerligen många med mig, upplever att VM är den mest prestigefyllda tävlingen man kan vinna inom en idrott som saknar OS-status. Samtidigt är det nog minst lika svårt att vinna ett EM.

De flesta av världens främst orienterare är ju, än så länge, koncentrerade till de europeiska länderna. Även om sporten är på frammarsch i övriga världen, bland annat Australien, så kvarstår det faktum som gör EM så svårt att vinna:

Nästan alla topplöpare från VM är med, samt några till, eftersom varje nation får skicka fler löpare till det europeiska mästerskapet än vad man får till VM.

Men frågan är hur många av EM-löparna som värderar det stundande mästerskapet högre än världsmästerskapet, som avgörs i Tjeckien under slutet av sommaren. Sedan ett antal år avgörs orienterings-VM varje år, EM springer man vartannat år och de år det inte är EM, är det istället Öppna Nordiska Mästerskapen – Nordic Open Championship. Det kanske bara är jag, men det känns verkligen som att det blivit mästerskapsinflation inom orienteringssporten.

Det är inte något av mästerskapen som bör avskaffas egentligen. Vartannat år VM, världscup och Nordiska Mästerskap och vartannat år EM och världscup. Jag tror det räcker. Orienteringssporten är fortfarande lite för liten för att kunna göra som simningen och ha femtielva olika mästerskap;

EM, VM, och ibland OS, på långbana, kortbana, inomhus, utomhus, med vatten, utan vatten… Det funkar inte inom orienteringen. Det räcker med att det finns EM, VM och NOC på långdistans, medeldistans, sprint och stafett. Då räcker det med världsmästerskap vartannat år. Kvalitet före kvantitet.